I en intervju med Kjell-Olof Feldt tyckte han att Socialdemokraterna inte tog vara på universitetsutbildade till förtroendeposter inom partiet. Det är väl inte riktigt sant. Så vitt jag känner till hade både Branting, Wiforss, Erlander, Palme, Carlsson, Feldt, Åsbrink och Östros hög utbildning. De tre senaste som varit finansministrar har en förnämlig utbildning men jag anser att de i sin gärning saknat den sociala dimensionen, det vill säga hur bugeten påverkar människornas vardag. De har varit räknenissar som haft svårt att debattera med motparter som haft liknande utbildning. Ett exempel på en finansminister som jag anser lagt den social dimensionen i sina budgetar är Gunnar Sträng. Han hade förvisso inte högskoleutbildning. Jag vill citera Ernst Wigforss från 1932: ”Om inkomsterna sjunka, om fattigdomen ökar, beror det på att vi inte arbeta lika mycket som förut, att vi inte hålla den produktiva verksamheten igång, och den första uppgiften måste därför bli att åter öka arbetstillfällena och utvidga produktionen. Om detta verkligen skulle råka i strid med kravet på sparandet, så får sparsamheten vika för den mycket mer påtagliga nödvändigheten att arbeta.” Han var den som tog landet ur trettiotalskrisen. Det räcker inte att göra budgeten enbart till syftet att den ska gå ihop.

Om man därtill vid en valförlust säger att man inte stått bakom valmanifestet och därtill angriper den nye ordföranden för att han lovat att återställa pensionärenas skattbelastning till vad som gäller för de som arbetar. Då är hög utbildning en belastning för partiet.

Karl Gustaf Skoog