Som ung hade jag vilda ideér angående pensionsåldern. Lösningen kommer att bli att vi alla förses med ett chip vid födseln, där arbetsgivare/SPP/KPA/AMF med flera för över pengar till vår pension under vårt verksamma liv. När lämplig ålder uppnåtts så gireras medel från vårt inopererade chip till vårt kontantlösa kort. Tre månader innan saldot är på noll får medborgaren (pensionären) ett meddelande om att sätta in mer pengar. Om inte så avslutas jordavandringen med att staten kortsluter och hjärtat stannar. De flesta av våra försäkringar upphör att gälla vid uppnådd pensionsålder, så varför inte begränsa pensionstiden också? Eller varför inte byta namn helt enkelt? P-kassa, som en förlänging av A-kassa. Knyt också villkoren som gäller A-kassan till föreslagna P-kassan. Det blir då ett självfinansierat system. Vi medborgare säger ju att ”jag har rätt till, jag har ju betalt skatt i hela mitt liv” och så vidare.

Var ärlig och håll med om att vad som inbetalts under en verksam tid i de flesta fall också konsumerats före pensionsålder genom nyttjande av sjukförsäkringar, förtidspension, sjukvård, skola för egna barn, cirka 1 miljon för grundskola enbart. Listan kan säkert göras längre. Enligt beräkningar i E 24 7 februari ska födelseår 1955 jobba till 84 år och sex månader för att behålla dagens penningvärde och antal kronor per månad att leva för. Läkarvetenskapen jobbar med att försöka få oss att leva så länge som möjligt, men till vilken nytta. De stora flertalet tillför föga på ålderns höst utan det blir enbart en väntan på vad som komma skall, förlängt av mediciner och operationer. En stadigt minskande skara ska försörja en ständigt växande. Det går inte ihop och det kommer inte att räcka till även om vi skulle jobba till föreslagna 75 år. Räddningen kanske är att det har kalkylerats med så stort frånfälle mellan 65 och 75 år att balans kan uppnås.

1 400 mil från Sverige