Efter ett 75-årigt politiskt engagemang där jag följt den politiska utvecklingen i landet gör jag följande reflektioner. 1935 då jag på allvar engagerade mig var fem partier representerade i Riksdagen. Partier med mycket tydlig ideologi. Det var lätt att ansluta sig till någots huvudinriktning. Statsministern utsågs då som nu efter att ha samlat stöd för sin regering i Riksdagen. Statsministern utsåg själv Regeringens ministrar. Valutslagen var tydligare då än nu. Enpartiregeringar har varit den vanligaste Regeringsformen. Ofta som minoritetsregeringar med hoppande majoriteter i Riksdagen. Den i mitt tycke mest demokratiska formen för beslut. Det var oundvikligt med kompromisser för att nå beslut. Eftersom det enligt vår vallag är fritt fram att bilda partier om man kan visa stöd från det stipulerade antalet som stöder partiet så,
har det efter 70-talet uppstått flera småpartier där det är svårare att spåra den ideologiska bakgrunden. Ofta är det endast en fråga, som de gått till val på. Det innebär att det är svårare för väljarna att veta hur de kommer att rösta i Riksdagen men för enpartiregeringar innebär det bara att det kan bli mera komplicerat att åstadkomma kompromisser. Den demokratiska processen är inte hotad.
2006 års val innebar en väldig förändring genom att de borgerliga partierna ingick en allians.
Det innebar att det inte längre är Statsministern som i realiteten utser ministrarna utan det görs i överenskommelse med de övriga partierna och där krävs att partiernas ordförande är självskrivna. Vad innebär det för Regeringsarbetet. Skillnaden mot tidigare är att Statsministern då kunde ändra regeringssammansättningen efter hand om någon minister fungerade mindre bra eller blev utsatt för befogad kritik eller om kritiken var obefogad men störde Regeringsarbetet.
En alliansregering är helt beroende av att alla ingående partiers Rikssdagsledamöter stöder Regeringen och dess ministrar. Inget parti kan påstå att deras Riksdagsledamöter i realiteten inte har åsikter som i vissa ärenden sammanfaller med andra partiers, men här krävs obrottslig lojalitet annars spricker Regeringen. Statsministerns utnämningsrätt är synnerligen begränsad vilket är ett hot mot demokratin. Jag är övertygad om att Reifeldt gärna skulle sett att han kunnat ta bort ministrar som fungerat mindre bra och är sänken ur väljarsynpunkt. Han är helt beroende av vad andra deltagande partier kräver. För den som haft tid att lyssna på debatterna i Riksdagen är det närmast löjeväckande att alla regeringspartiers ledamöter verkar ha fått direktiv att gå upp i talarstolen och prisa regeringen och svartmåla socialdemokraternas tidigare Regeringsinnehav. De gick till val på att förändra och förbättra. Om man nu får kritik för att man inte lyckats, kan väl detta rimligen inte skyllas på socialdemokraterna. Strategin tycks varar att spotta på stenen tills den blir våt.
Mot bakgrund av vad ovan anförts kan det allvarligt ifrågasättas om det är meningsfullt för väljarna att rösta på små partier. I motsatts till tidigare har deras inflytande minskat till förmån för det ledande partiet. Partiers riksdagsledamöter som inte ingår i Regeringsunderlaget
saknar helt inflytande i Riksdagsarbetet, i realiteten en form av diktatur.
Genom alla partiers strävan mot mittenpolitik är det väldigt svårt för väljarna att veta hur deras röster används.
Den senaste valperioden kan närmast jämföras med ett tvåpartisystem där innehav av taburetterna är huvudsaken för partiledarna även om de inte har andra kvalifikationer än ett glödande hat mot socialdemokratin.
Vårt lands framgångssaga grundar sig på ett mera än fyrtioårigt socialdemokratiskt regeringsinnehav . Efter senaste Regeringsskiftet har det mesta raserats genom privatiseringar och utförsäljning av statens egendom. Alla avregleringar har misslyckats och det har alltid drabbat väljarna genom högre priser
Karl Gustaf Skoog