Jag har hela tiden hävdat att Lissabonfördraget är en politisk grundlag vilket innebär att enpartistaten införts. Därmed är Sverige inte längre en demokrati.
Den som klarlägger detta är Sven-Erik Österberg socialdemokratisk gruppledare i riksdagen.
Han gör det i Aftonbladet den 12/2. Så här skriver han.
"I Sverige liksom i övriga Europa finns ett starkt stöd för nationella kvalitetskrav på hälso- och sjukvård. Människor vill helt enkelt inte konkurrensutsätta allmänna välfärdstjänster. Hälso- och sjukvård är en rättighet och ingen handelsvara".
"Vi socialdemokrater menar att om ett land väljer offentligt drivna sjukhus eller gemensamt finansierade socialförsäkringar ska det självklart vara tillåtet. Om denna ordning ändras skulle det dessutom bli Europeiska unionens domstol som tolkade och överprövade vilka krav Sverige skulle kunna ställa på vårdföretag".
Med andra ord. Socialdemokraterna har godkänt en grundlag (Lissabonfördraget) som fastslår en borgerlig (läs höger-) politik inom unionen.
Socialdemokratin har därmed slagit undan fötterna för sig själva. Genom Lissabonfördraget och Tjänstedirektivet kan de i eventuell regeringsställning inte själva bestämma över hur stor eller vilket innehåll den offentliga sektorn skall ha. Men inte nog härmed. De har också accepterat avskaffande av den svenska modellen inkluderande fackföreningarnas och arbetarnas rätt att teckna kollektivavtal.
Som socialdemokrat måste jag nu ställa frågan. Ifall socialdemokraterna i regeringställning - trots majoritet - inte kan genomföra sin egen politik eller den man går till val på - varför skall jag då rösta på dem?
Genom godkännande av Lissabonfördraget har de också sanktionerat enpartistaten och därmed diktatur.
Samma krokodiltårar som fälldes i samband med Lavalmålet fäller man nu när det gäller den offentliga sektorn. Har de någon trovärdighet längre? Jag vill givetvis ha ett svar från Österberg. Men jag godtar inte att han ensamt lägger skulden på Alliansen.

Olle Ljungbeck, Gävle