Vi befinner oss i valtider. Alla partier vill så mycket. Alla ska de värna om just oss. En grupp man verkligen borde kämpa för är barnen. Kanske de mest utsatta när det verkligen gäller. Gör vi det? Värnar vi om att implementera barns rättigheter uttryckt i Barnkonventionen i svensk lag? Om vi gjort det hur tilllämpas den i så fall. Har familjesplittring någon betydelse för lagstiftaren och dess tilllämpare?

Efter att ha haft att göra med socialnämnder i 30 års tid måste jag erkänna att det är något av det mest skrämmande som finns. En stat i staten som påstår sig vara barnens försvarare och som raskt ingriper – i vissa fall – när påstådd vanvård uppdagas och sedan skapar rent koncentrerat kaos.

Tvångsomhändertagande av barn är mycket vanligare i Sverige än i många andra länder. Många gånger kan en liten konflikt mellan mor och dotter leda till en socialanmälan och omedelbart omhändertagande och sedan är cirkusen igång.

Vad hade man kunnat göra för att förhindra ingripandet med tvång? Hade man haft ett medlingsinstitut med barnens bästa i centrum och gärna en liten grupp kopplad till socialtjänsten, Rädda barnen och barnpsykiatrin skulle antagligen många omhändertaganden stoppas i sin linda.

Nu tvångsomhändertar man och sedan gör man oftast allt för att bryta ner kontakten mellan barn och biologiska föräldrar.

Samhället spelar ett oerhört högt spel och våra domstolar ställer upp på det här spelet tragiskt nog. Det finns inga egentliga maktmedel för att få till stånd ett fungerande umgänge med hjälp av domstol. Det överlämnas till socialnämnden/förvaltningen och barnen hamnar helt i händerna på socialtjänstens tankar om hur man ska ”skydda barnet” från sina egna föräldrar. Höga principer har man alltid men det är inte ofta man lyckas leva upp till dem.

Ett annat område som tangerar ovanstående är att man har gemensam vårdnad och plötsligt får den enskilde föräldern för sig att mamman eller pappan är farlig och kan utsätta barnen för fara. Man lämnar in en polisanmälan och sedan en ansökan om att få vårdnad överförd till sig. Man väljer inte att först låta domstol och socialtjänst tycka till utan man behåller helt enkelt barnet/barnen egenmäktigt och sedan är cirkusen igång.

Den behållande förälderna behöver inte oroa sig för polis, man behöver inte oroa sig för sociala, som man ofta har stöd från, innan man behåller barnet med tvång.

Som ett brev på posten får man sedan ett snabb­yttrande från socialnämnden som talar om att polisanmälan är inlämnad (denna skrivs nästan alltid av) och sedan kan tingsrätt lugnt besluta om att den andre föräldern ska få ensam vårdnad om barnet innan polisanmälan är färdigutredd.

Det är beklämmande att år efter år se hur det här spelet upprepar sig. Se att samhället inte kan skydda barnen. Inte kan ordna en jour i varje kommun som direkt går ut och medlar inom 24 timmar och ser till att ingen behåller barn med tvång. Behöver barn skydd får det tas upp i domstol senare men barnen ska inte gå miste om rätten till umgänge med den andre föräldern.

Det här är en sjukdom i samhället och ett svaghetstecken som i sin tur riskerar att leda till allvarliga överloppshandlingar när den ena föräldern vill svara med samma medicin som den som behöll barnet. Kanske hämtas barnen och göms för den andre föräldern. Det här är knappast till fördel för barnen.

Hade vi samma synsätt på snabbhet när det gäller att skydda barn som när det gäller att gripa, anhålla och häkta för brott hade vi kanske haft en annan ordning. Nu är det bara ett av alla dessa områden i samhället som inte fungerar och politikerna verkar i vanlig ordning inte ha kunskapen och förmågan att skapa en förändring. Tragiskt nog ser man allt oftare kollegor som själva gör allt vad som står i deras makt för att inte ställa upp på barnet utan bara på sin förvirrade klients önskan att trycka till sin före detta partner.

Tryggve Emstedt

advokat