Roland Ericsson (C) och Anders W Jonsson (C) bemöter mitt debattbinlägg om barnfattigdom med att jag är helt oseriös. Detta baserar de både borgerliga politikerna på att jag använde begreppet relativ fattigdom när de själva hellre vill tala om absolut fattigdom. Det förstår jag, eftersom antalet barn i fattiga förhållanden då med en statistisk förändring minskar. Lägligt, för självklart vill ingen politiker leda ett land med många fattiga barn. Det är känt att borgerliga politiker gärna använder ett annat begrepp för att för att förminska sifffran om antalet fattiga barn.
Fattigdom är i allra högsta grad relativ. Detta kan lättast exemplifieras. En barnfamilj som ansågs leva med god standard på 60-talet är inte att jämföra med en familj som i dag lever med god standard. 60-talsfamiljen skulle ses som om den levde mycket povert. Detta för att vårt välstånd utvecklas och i detta gäller det att hänga med i förhållande till alla andra. Om barnen inte känner att de hänger med och har möjlighet att göra samma saker som sina kamrater är det en relativ fattigdom, även om de de facto inte svälter. Därför är det relevant.
Med det relativa måttet på barnfattigdom finns fler "fattiga barn" i Tyskland än i Turkiet skriver centerpartisterna. Tyska barn jämför sig inte med tuskiska barn. Alla barn jämför sig med sina klasskamrater och de de faktiskt möter. Inte barn i fjärran länder. Skulle vi tänka så skulle vi alla skämmas över att tala om fattiga barn alls i Sverige, då vi vet hur kritiskt läget är i många delar av världen.
Att bedriva en politik som medvetet ökar klyftor mellan människor som centerpartiet är med och medverkar till, leder till att våra barn får olika möjligheter i livet.
Som socialdemokrat tycker jag det är självklart att klyftor ska bekämpas, bland annat för att inte några barn ska kunna räknas som fattiga, ovsett statistiskt mått.
Elin Lundgren
Riksdagskandidat (S)