Utan att ta ställning i frågan om licensjakt på varg kan man undra var någonstans i Sverige Andreas Carlgrens 210-1000 vargar skall få sin fristad. Då det höjs röster för ett lokalt bestämmande i vargfrågan kan man undra om det kommer att kunna inplanteras några vargar överhuvudtaget om kommunerna skall få vetorätt i frågan.
Man kan tycka att det naturligaste habitatet för våra vargar är i norra delen av vårt land och man ställer sig frågan varför samerna skall ha rätten att frånsäga sig rovdjur i renbeteslandet och ensamma kunna bestämma över större delen av Sveriges yta. Varför anses deras renar värdefullare än övrig tamboskap i landet?
Själv värnar jag vargen och tycker att den har sin givna plats men att vi i Sverige skall kunna hysa en så stor vargstam som upp till 1000 individer stupar på sin egen orimlighet och är ett rent önsketänkande från miljöministerns sida. Som man kan uppfatta på tidningarnas debattsidor och andra media finns ju inte ens tolerans för de ca 210 individer vi har idag, trots att vi fått licensjakt. Som jag läste någonstans så har Carlgren öppnat Pandoras ask och får nu inte på locket.
Frågan om inplantering av nya vargar för att stärka stammens genetik kommer även fortsättningsvis att vara infekterad och någon acceptans för en ökad vargstam finns inte från de som anser sig berörda. Om besluten flyttas ut till kommunerna och dessa får vetorätt så kommer det hela att stöta på samma patrull som frågan om slutförvaret av kärnavfall. Många vill ha kärnkraft men ingen vill bo granne med slutförvaringen. Kommer frågan om varginplanteringen att sluta på samma sätt?

Ulla Sognestrand-Larsson