Det som sker just nu i den svenska vargpolitiken är inte resultatet av varken varghat, politiska svek eller omtanke om vargen.
Faktum är att det inte ens är vargpolitik.

Det är en strid om nationellt självbestämmande över något som knappast berör de grundläggande syftena med EU. (Det är anmärkningsvärt att den tidigare mycket EU-kritiska ledarredaktionen på Arbetarbladet inte tycks reflektera över den saken).

När EU-kommissionen besökte Ockelbo i våras var det inte för att i pausen gulla med getter på en fäbod. Det var ett välregisserat möte med den svenska staten och en mängd organisationer som redogjorde för varg- och rovdjurspolitiken - som är unik inom EU just för att den finns, är ytterst detaljerad och backas upp av förmodligen världens bästa inventerings- och forskningsarbete.

Det är en kamp mellan "David och Goliat" i två avseenden: Dels kämpar lilla Sverige mot EU. Dels kämpar de små naturskyddsorganisationerna mot - praktiskt taget - resten av Sverige.

Vi kan göra en liknelse: EU-kommissionen är förundersökningsledare av ett misstänkt brott mot en EU-regel. Svaranden är staten (cirka 85 procent av riksdagen) och en mängd organisationer med bas i skogsbruk, jordbruk, jakt, markägande och glesbygd. Käranden är vargförespråkarna i några särpräglade intresseorganisationer.

Vargförespråkarna baserar sin talan på ett 20 år gammalt art- och habitatdirektiv där man hittat formuleringar som kan innebära att just den allmänna licensjakten är juridiskt tveksam. Eventuellt har de rätt, med tanke på regeringens beslut att göra uppehåll med licensjakten och istället utöka skyddsjakten. Vi kanske aldrig får veta det, eftersom regeringen nu gör en taktisk undanmanöver.

Det är precis detta som de senaste turerna i frågan gäller: Juridik och taktik - på EU-nivå. Frågan har väldigt lite med praktisk vargpolitik eller forskningsbaserade kunskaper att göra.

För att förstå regeringens plötsliga undanmanöver bör man anlägga europeiskt perspektiv.
I Italien, Frankrike, Polen, Schweiz med flera länder växer vargstammarna. Och det är inte frid och fröjd, som vargförespråkarna felaktigt hävdar. Överallt är det - på ren svenska - ett jäkla liv. Djurbesättningar attackeras, hundar dödas, folk har problem med vargar i byarna, bönder och jägare demonstrerar och tjuvjakten är utbredd. I USA avlöser stämningsansökningarna varandra. Att vargdebatten (eller "varghatet" som Arbetarbladet och vargförespråkarna uttrycker saken) inte är något typiskt svenskt kan vem som helst med grundläggande googel-kunskaper konstatera.

Självklart kan varken regeringar eller organisationer runt om Europa, där vargstammarna växer, stillatigande se Sverige dra på sig en fällande dom i EU-domstolen, som skulle påverka hela EU. Vem som helst kan räkna ut vad exempelvis jaktmotståndarna och vargförespråkarna i Finland skulle företa sig i det läget. Där jagas det nämligen varg sedan länge.

En EU-dom skulle inte heller främja någon uttalad rovdjurspolitik (liknande den svenska) i övriga länder, som Italien, Spanien och Östeuropa där kontrollen av rovdjursstammarna baseras på antaganden och polisen prioriterar annat än tjuvskytte.

Så lita på att den svenska regeringen fått propåer från utlandet, just med den innebörd som ministrarna Carlgren och Erlandsson uttryckte vid presskonferensen förra veckan; nämligen att först jobba på att omarbeta art- och habitatdirektivet. Sedan genomföra den med stor riksdagsenighet beslutade rovdjurspolitiken, som så självklart borde vara en nationell och nordeuropeisk fråga.

Frågan om jordens talrikaste stora rovdjur och Sveriges snabbast växande rovdjursstam kan förvisso inte ses som en speciellt angelägen miljöfråga. Det är också svårt att tro att just vi svenskar skulle vara så barbariska, fördomsfulla och varghatande att vi behöver ett överstaligt samvete i vargfrågan.

Det förefaller däremot ganska naturligt att vilja kontrollera vargtillväxten och de problem som vargarna faktiskt orsakar.

Dan Törnström
Journalist, jakt- och rovdjursdebattör