Så har det hänt! Det var säkert oundvikligt. Förr eller senare efter pensionering från Polisen skulle jag befinna mig i denna belägenhet. Situationen som sådan är sällan avundsvärd. Att som enskild person plötsligt tillhöra kollektivet den rättssökande allmänheten. I mitt fall tog det dryga fem år efter pensioneringen. Mötet blev tämligen smärtsamt.
Det rör sig inte om någon stor eller livsavgörande fråga. En utomstående betraktare skulle antagligen klistra epitetet struntsak på den. Men det som hände smärtar. Jag känner mig nära nog kränkt.
Det spelar i sammanhanget ingen roll vem som har rätt eller vem som har fel, Polisen eller jag. För min del blir resultatet ungefär följande, att ska det va på det sättet så kommer jag framgent undvika att ha med Polisen att göra. Polisen som sådan har säkert för länge sedan glömt denna lilla parentes bland allt annat som ska skötas.
När jag nu i min inre monolog snuddat vid tanken ovan, som jag hoppas med tiden kommer att förklinga, har jag i minnet återvänt till reaktioner jag mött hos andra över en uppfattat ogin hantering från Polisens sida. Det har då förvånat mig hur småsaker kunnat ta formen av oöverstigliga hinder i en eventuell senare kommunikation med Polisen. Numera är jag inte längre förvånad.
Polisen behöver egentligen inte anstränga sig. Det fordras faktiskt inte särskilt stor insats eller fantasi från Polisens sida för att kunna räkna in nöjda kunder även i fall där Polisens beslut eller uppfattning går kunden emot. Det tar ingen extra tid. Men däremot någon liten extra kraft och kunskap.
Hos kollektivet allmänheten råder på flera håll en negativ inställning till trafikpolisens arbete. Det heter då att trafikpolisen ägnar sig åt att trakassera vanligt hyggligt folk istället för att ägna sig åt viktigare uppgifter. I trafikpolisarbetet har jag sett exempel på den inställningen. Jag har också kunnat iaktta hur en utfärdad ordningsbot för fortkörning faktiskt kan vändas till goda möten mellan kund och polis. Där kunden trots boten ändå lämnar platsen med glatt sinne och dessförinnan nära nog tackat polisen för böterna. Poliser som går iland med detta är antagligen födda med viss talang för sådana möten. Men det räcker nog inte med enbart talang. Jag tror att det rör sig om poliser som dessutom har med sig en god portion humanistisk bildning i bagaget.
Om värdet av humaniora i arbetslivet förekommer en nära nog ständig diskussion. Men har humaniora någon betydelse inom Polisen? Visst, man kan finna öar inom den svenska Polisen där humanistiska förtecken tillåts ha genomslag. Men om nu humaniorahinder finns inom Polisen, hur ser dessa ut? Det har kanske att göra med den polisiära kulturen, den som säger att den s.k. verksamheten är det viktigaste och där tillåts inga (ovidkommande) störningar. Eller det finns måhända inget intresse hos Rikspolisstyrelsen? Möjligen förekommer hindrande influenser från Svenska Polisförbundets sida? Fler arenor till förklaring finns antagligen.
Fotpatrullering har tagit blygsamt utrymme under mitt polisliv. Men det har förekommit och det blev av diverse omständigheter en del av den varan under slutet av min tjänstgöringstid. Alltid i ensampatrull. När jag anmälde mig för vakthavande befälet och, kan man säga, befann mig i fotpatrulluppgiftens hjärta, fick jag återkommande höra om den rådande inställningen till denna arbetsform.
Den löd att de yngre poliserna har svårt för detta eftersom de fuktar eller bävar inför den direkta kontakt med allmänheten som just fotpatrullering innebär. Kan detta vara möjligt, tänkte jag. Dagens ungdom, som är så frejdig till sättet! Skulle den ha svårighet med att kommunicera med vem som helst? Rätt eller fel? Men kanske är det så att blott en viss dos humaniora inom ramen för uppgift och utbildning i polisorganisationen är medicinen mot en sådan sjuka, och andra, som den som jag råkat ut för?
Om nu diagnosen verkligen är rätt ställd? Förr sa man inom statsförvaltningen att allmänheten ska hållas kort! Nog har väl svensk Polis i dag kommit längre än så?
Gunnar Månsson