I Sverige har anställda i offentlig sektor rätt att prata med massmedia. Men efter att i flera år ha bevakat landsting och sjukvård i Västernorrland slås jag med häpnad när jag i rollen som allmän- reporter på Arbetarbladet vid några tillfällen skrivit om vården i Gästrikland.

Den stora skillnaden stavas öppenhet. Det finns samma värme och tillmötesgående hos anställda här som där. Samma vilja att lämna korrekt information och samtidigt peka på orättvisor. Men i Gävleborg/Gästrikland finns det också en rädsla som jag tidigare inte stött på och en ton från överordnade jag inte känner igen.

4 Den högsta chefen för primärvården anser att de anställda ska kritisera inåt och berömma utåt. Hon drar paralleller till Ikea, trots att privata företag inte omfattas av samma långtgående yttrandefrihet som offentlig verksamhet.

4 En anställd berättar hur hon uppmanats att ta av sig landstingets uniform, ta på sig civila kläder och ställa sig utanför vårdlokalerna när hon vill framföra sina synpunkter på en omorganisation.

4 En chef ifrågasätter att vi tagit en bild inne på en hälsocentral, trots att personalen på plats ville vara med och ingen patient fanns i rummet.

4 En grupp anställda vågar inte tala klarspråk om hur de upplever en väntad förändring i organisationen eftersom de fått uppfattningen att ”all information ska gå via chefen” och de är rädda om sina jobb.

När det gäller det förstnämnda exemplet har landstingsrådet Ann-Margret Knapp sagt att primärvårdschefen gjorde fel, och oppositionsrådet Alf Norberg (V) lät sig nöja med att ”det skett ett misstag”. Men är det verkligen så enkelt?

Under samma fullmäktigedebatt ville Knapp veta vem som spridit uppgifterna om en tystnadskultur i landstinget. Och så var vi där igen.

Den som är anställd i allmän tjänst kan fritt uttala sig om förhållanden på sin arbetsplats som hon eller han anser bör komma till allmänhetens kännedom. Det råder efterforskningsförbud, det vill säga att den chef som försöker ta reda på vem som ”läckt” faktiskt bryter mot lagen.

Enligt landstingets mediepolicy är det ”bra om anställda som haft kontakter med massmedia rapporterar det till närmaste chefen eller informationsansvarig”. Längre ner står det visserligen att det är upp till den anställde att avgöra, men frågan är hur signalerna uppfattas och tolkas.

I ett utlåtande från 2002 angående stadsbyggnadsnämnden i Stockholm, som uppmanat tjänstemän att rapportera alla mediakontakter, skriver JO att redan en anmaning om detta innefattar en kränkning av den anställdes yttrandefrihet.

Och det finns fler JO-utlåtanden än så som talar samma språk. Det anses till exempel inte godtagbart att begränsa personalens mediakontakt till fritiden (se ovan).

Det här borde vara en självklar kunskap i Sverige.