Det är extremt sällsynt. Men nu blev jag arg. Personen i andra änden gick på, med den ena förolämpningen efter den andra. Jag var tydligen ute efter att svartmåla och fördärva, ja, det var tydligen mitt uppsåt att skada.

Till slut fick jag nog:

– Jag kan inte ta ansvar för vad alla journalister i hela Sverige gör, lika lite som du kan ta ansvar för vad alla företagare i hela Sverige gör. Jag försöker sköta mitt jobb, och har du några synpunkter på det får du ta dem med min chef.

Blodet kokade i mig. Jag hade inte gjort något fel. Jag hade undersökt uppgifter i ett tips. Inte en rad hade publicerats. Jag ställde frågor som var relevanta utifrån den information jag hade. Och jag förklarade varför.

Kolleger som hade hört samtalet tittade medlidsamt på mig efteråt. Ibland kan man känna sig obekväm i den ifrågasättande rollen, fundera om personen verkligen är tillräckligt offentlig för att behöva ställas till svars. Men den här gången kände jag mig inte det minsta osäker. Utan snarare stärkt i yrkesrollen och vad jag hade gjort.

Det ligger i vårt uppdrag som journalister att granska, belysa och ifrågasätta. Men visst har vi ett ansvar för hur vi gör det. Vad kanske få människor vet är att vi också har yrkesetiska regler att förhålla oss till. De handlar om att press, radio och tv ska ge korrekta nyheter, vara generös med bemötanden, respektera den personliga integriteten, vara varsam med bilder, höra båda sidor och vara försiktig med namnpubliceringar.

Här står till exempel att vi ska ”tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges”. Vi ska visa offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn och självklara saker som att inte förfalska intervjuer och bilder.

Både fackförbund och arbetsgivare har ställt sig bakom de här spelreglerna. Överträdelser kan prövas av Yrkesetiska nämnden eller Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opionsnämnd. Självfallet kan man diskutera fall där spelreglerna inte efterlevs. Men som jag påpekade för intervjupersonen ovan – jag kan ta ansvar för vad jag gör, vara noggrann och schysst, men jag kan inte svara för hela journalistkåren.

Hur det gick med historien ovan? Den höll inte för publicering. Tipset innehöll fakta som inte gick att belägga och därmed föll allmänintresset. Sådant som händer.