Conny, varför kan vi snacka med tjejer på Sandgrund men inte på kaféer? Min kompis Yousef från Iran ställde mig mot väggen då vi bodde i Karlstad i slutet av 80-talet. Som inflyttad från ett annat land slogs han av de outtalade reglerna i Sverige. Som skillnaden mellan ett dansställe och ett fik. Det är också något jag själv funderat på genom åren. Hur kommer det sig att det är helt okej att slänga några ord med okända i bastun men inte i det stora varuhuset. Där för övrigt en del bara verkar se sig själva, lille Kalle som de håller i handen och mormor som går bredvid. Alla vi andra kan man gå rakt in i.

Kan det vara så att vi i bara mässingen där i bastun samtidigt tar av oss vår mask?

Å andra sidan kan jag ibland känna att det ligger i luften att det är okej att prata med en främling. Situationen känns öppen. Det kan ju vara så att jag själv är mer öppen till sinnes. För som journalist är jag van att ta kontakt med folk så det är inte byghet som är haken.

När jag i början på 2000-talet reste själv till Thailand pratade jag till och från med människor på stranden. En dag var jag extra sällskapssjuk. Då kom ett ungt svenskt par. Jag snackade med dem om ditt och datt. I början gick det bra. Plötsligt tystnade de. De såg rakt igenom mig. Jag kände mig heldum. Varför hade jag varit så påträngande? Det var befriande att lämna stranden.

Vi skulle mötas igen. När jag tog morgonbussen från Kata beach till flygplatsen i Phuket steg jag och de på samtidigt. Jag hälsade försiktigt. Inte nog med det. På planet hamnade jag bredvid paret. Jag urskuldade mitt framfusiga sätt på stranden. Vi blev goda vänner som delade öl och nötter.

På tal om märkliga möten. I början på 90-talet bodde jag i Stockholm. En fredag eftermiddag då jag klev på en stadsbuss hamnade jag intill en gammal dam med rollator. Hon tittade på mig med hat i blicken och fräste, ”ditt svin, det var sådana som du som sparkade ned mig i tunnelbanan”. Till saken hörde att jag var ganska långhårig och säkert såg yngre ut än mina 33 år. Häpen låtsades jag som ingenting. Damen gick på med svordomar. Efter en stund sade jag helt lugnt att det lät hemskt, men att jag inte hade någonting med händelsen att göra. En yngre man bad damen låta mig vara i fred. Hon fortsatte med sitt bespottande tills hon klev av.

Mitt emot i bussen satt två andra pensionärer. Den ena frågade väninnan vad det var fråga om. ”Kärringen var dum”, konstaterade den andra damen.